En nystart på tisdagsnatten

Jag har just läst min systers blogg för första gången. Hon har haft den i ett halvår nu. Jag grät. Så lika vi är. Jag är så mycket hon. Eller kanske är hon så mycket jag. Hon skrev på ett ställe att hennes syster numera är en konstnär inom många plan... Om hon bara visste... Hon skriver om sin rädsla att visa det hon gör. Om att göra fel. Om att folk ska kritisera det hon älskar.

Jag är mer rädd nu än någonsin. Rädd för att göra fel. Om man inte har något annat måste man ha rätt. Då finns inget utrymme att rätta. Att klaga på. Inget att ta fasta på. Inget blir intressant. Platt. Vart är mitt mod? Vad måste jag göra?

Känner materialen som heliga. Vågar inte bryta. Inte på riktigt. Inte våga. Så jävla rädd. Släpp för i helvete! Du duger! Det måste jag göra. Jag har ju inget annat. 

Tänk att man fortfarande är lika mycket en osäker liten människa. Men jag är trött på att gömma rädslan och osäkerheten för världen omkring mig. Trött på att helatiden behöva framstå som en säker pelare. Konstant. Alltid bete sig som man förväntas. Det får vara slut på det nu. Jag gör en nystart på en tisdagsnatt. 

Tack min underbara syster för att du vågar!